Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit - Part 2
Hej mina fina!
Så vart var vi, jo just det... Första dagen i Las Vegas var alltså avklarad.
Rut och Mildred passade på att ta en go sovmorgon dag 2, de senaste dagarna hade varit väldigt intensiva så att sova till ett kändes rättfärdigat. Väl uppvaknade ur vår Koma begav vi oss till Hotell Bellagio (eller som jag uttalar det Belaljo). Vår vän Lonely Planet hade nämligen tipsat om en buffé där. Jo en liten buffé sådär var det ju allt - aldrig sett någon större buffé i hela mitt liv! Den innehöll allt från Sushi, räkor, hundra sorters av dessärer samt kött, kyckling, ja allt asså fanns inget som saknades. Det var en fantastisk dag med sol och värme. Efter att ha svullat i två timmar gick vi ut och promenerade i solljuset, vi kollade på fontänshowen som är utanför Bellagio. Den är verkligen maffig - giganstiska fontäner som liksom dansar i takt till olika låtar.
Vi promenrade och sög åt oss varende stråle av solljus och varenda atom av Las Vegas. Vi köpte härligt slibbiga Slash drinkar och bara njöt till fullo!
På kvällen gick vi på Circue de Solei (något som Rebecca tjötat om att vi var tvugna att gå på sedan vi började planera vår resa och jag oförstående till varför hon ville gå och se en jäkla cirkus tillslut gick med på att gå och se). Vi såg Circu de solei föreställningen KÁ och tyvärrr fick vi inte ha med oss kameror där inne vilket var lite surt... inte för att en bild skulle kunna förmedla känslan, inte för att en videinspelning skulle kunna fånga storheten av denna föreställning... men tyvärr tror jag inte heller att det finns något jag kan skriva som kan förklara hur maffigt, magiskt och magnifikt detta var! Det var en heeelt enorm lokal för det första, och hela lokalen hade anpassats efter temat på KÁ. Helt fantiska skådespelare som tillsamamns förmedlade otorliga känslor - den tog en liksom till en tid och plats man inte ens visste fannst. Ja kolla nu börjar jag sväva i väg här lite haha kort och konsist - Det var nog den coolaste föreställningen jag har sett i hela mitt liv!
Mätta och belåtna hade vi ringt och bokat rum på ett hotell som verkade ligga hyffsat bra till. Nu skulle vi bara hitta dit och sen skulle allt vara frid och fröjd. Ja nog hittade vi dit ehmmm vi stannade bakom hotellet först för att hitta en parkeringsplats när jag klev ut bilen för att kolla hur man skulle betala parkeringen möttes jag av en luftattack fylld av Marijuana. Tydligen var detta the place to be om man ville bli hög och det satt fleera mystiska gäng gömda bakom husbilar och rökte för fulla lungor. Sakta satte jag mig tillbaka i bilen och konstaterade att det nog skulle vara en bra idé att parkera någon annanstans. Vi parkerade utanför hotellet och gick in. Receptionisten va glad över att se oss (förmodligen de första nya gästerna som hon hade haft på hela veckan). Hon förklarade med stor stolthet att dem faktiskt hade filmvisning här klockan 19.00 och 21.00 "En värsting till syster" (från typ 70-talet?) visas ikväll sa hon och pekade stolt på ett vhs band som stod framme vid disken. Hotellet var svindyrt och såg i en hast inte speciellt fräscht ut men vi var trötta och orkade inte fundera något längre över vår situation utan bokade in oss för två nätter.
Väl inne i vårt rum kunde vi minst sagt konstatera att hotellet var svindyrt och verkligen inte speciellt fräscht. Det såg ut som allt hade inretts på 70-talet, det luktade av en doft som ingen av oss hade doftat förut - men det var ingen god sådan...och det var svinkallt i rummet. Den natten sov vi båda med dubbla tröjjor, byxor och strumpor.... och Rebecca med sin Rosa kudde såklart! Vi drömde om våra Queenbeds i Las Vegas, om lyx och glamour som abröt avbröts av hemska dofter, smutsiga heltäckningsmattor och pundarkvarter.
Så vart var vi, jo just det... Första dagen i Las Vegas var alltså avklarad.
Rut och Mildred passade på att ta en go sovmorgon dag 2, de senaste dagarna hade varit väldigt intensiva så att sova till ett kändes rättfärdigat. Väl uppvaknade ur vår Koma begav vi oss till Hotell Bellagio (eller som jag uttalar det Belaljo). Vår vän Lonely Planet hade nämligen tipsat om en buffé där. Jo en liten buffé sådär var det ju allt - aldrig sett någon större buffé i hela mitt liv! Den innehöll allt från Sushi, räkor, hundra sorters av dessärer samt kött, kyckling, ja allt asså fanns inget som saknades. Det var en fantastisk dag med sol och värme. Efter att ha svullat i två timmar gick vi ut och promenerade i solljuset, vi kollade på fontänshowen som är utanför Bellagio. Den är verkligen maffig - giganstiska fontäner som liksom dansar i takt till olika låtar.
Vi promenrade och sög åt oss varende stråle av solljus och varenda atom av Las Vegas. Vi köpte härligt slibbiga Slash drinkar och bara njöt till fullo!
På kvällen gick vi på Circue de Solei (något som Rebecca tjötat om att vi var tvugna att gå på sedan vi började planera vår resa och jag oförstående till varför hon ville gå och se en jäkla cirkus tillslut gick med på att gå och se). Vi såg Circu de solei föreställningen KÁ och tyvärrr fick vi inte ha med oss kameror där inne vilket var lite surt... inte för att en bild skulle kunna förmedla känslan, inte för att en videinspelning skulle kunna fånga storheten av denna föreställning... men tyvärr tror jag inte heller att det finns något jag kan skriva som kan förklara hur maffigt, magiskt och magnifikt detta var! Det var en heeelt enorm lokal för det första, och hela lokalen hade anpassats efter temat på KÁ. Helt fantiska skådespelare som tillsamamns förmedlade otorliga känslor - den tog en liksom till en tid och plats man inte ens visste fannst. Ja kolla nu börjar jag sväva i väg här lite haha kort och konsist - Det var nog den coolaste föreställningen jag har sett i hela mitt liv!
Så då var vi framme på Dag 3 i Las Vegas. Vi hade efter mycket funderingar bestämt oss för att åka och se Grand Canyon och ta en hyffsat dyr trip för att göra detta- WOW vad jag är glad att vi gjorde det och på det sättet vi gjorde det på!
Vi blev först upphämtade av en buss på hotellet. Efter att ha åkt buss i 40 minuter kom kontrollmänniskan i Rebecca fram och började bli orolig över att vi hade hamnat på fel tur (dock skulle vi få uppleva betydligt värre kontrollfreaks än henne under dagen haha). Hursomhelst, efter att JAG hade bett chauffören bekräfta att vi verkligen var på rätt tur dröjde det inte länge för än vi släpptes av på en lite flygplats. Busslasten (inklusive paret som hade gift sig kvällen innan varav frugan uppenbarligen tyckte att skyhöga platåklackar var passande när man skulle vandra i berg), klev därefter på ett litet, litet plan från typ 1950-talet. Det var en skakig flygtur men shit vad coolt det var att flyga över Colorodo river och Grand Canyon och liksom få en lite appertizer för vad som komma skulle. Efter den skakiga flygturen kan jag väl medge att jag var ganska glad över att vi kom i land i säkerhet, men Rebecca höll ju i tummen (just det varje gång vi har flyget under resan måste Rebecca hålla i tummen så att inget går fel, detta är tyvärr en tvångstanke hon har fört över till mig).
Efter att ha varit med båda fötterna på land en kort stund var det dags att flyga helikopter, något som varken jag eller Rebecca hade gjort förut. Gissa om vi blev glada när vi fick sitta längst fram med piloten! Det var såå jäkla häftigt! Att flyga så lågt som man kan flyga med en helikopter och kunna se detta rödbruna gigantiska berg på nära håll var otroligt mäktigt. Det var ju dessutom superkul att gunga fram i helikoptern, bara lite läskigt!
Därefter landade vi en bit ner inuti Gran Canyon där det i princip var 20 grader varmare än vad det hade varit när vi steg i i helikoptern. Vi vandrade ner för en stenig brant backe till en båt som vi åkte runt med en bit längs Colorado river medans vi lyssnade på indianmusik. Ja det är väldigt svårt att beskriva en känsla som den jag fick när vi flyg, vandrade, båtade runt kring Grand Canyons bergstoppar - vissa saker måste bara upplevas för att man skall kunna förstå storheten!
Vi var där i flera timmar och åkte runt till olika utsiktplatser, bland annat gick vi något som kallades "the skywalk". Där hade dom byggt ut en promenadväg i glas rätt från berget, varifrån man kunde se rätt ner i avgrunden när man promenerade - aningen läskigt men ganska coolt!
Efter att ha varit med båda fötterna på land en kort stund var det dags att flyga helikopter, något som varken jag eller Rebecca hade gjort förut. Gissa om vi blev glada när vi fick sitta längst fram med piloten! Det var såå jäkla häftigt! Att flyga så lågt som man kan flyga med en helikopter och kunna se detta rödbruna gigantiska berg på nära håll var otroligt mäktigt. Det var ju dessutom superkul att gunga fram i helikoptern, bara lite läskigt!
Därefter landade vi en bit ner inuti Gran Canyon där det i princip var 20 grader varmare än vad det hade varit när vi steg i i helikoptern. Vi vandrade ner för en stenig brant backe till en båt som vi åkte runt med en bit längs Colorado river medans vi lyssnade på indianmusik. Ja det är väldigt svårt att beskriva en känsla som den jag fick när vi flyg, vandrade, båtade runt kring Grand Canyons bergstoppar - vissa saker måste bara upplevas för att man skall kunna förstå storheten!
Vi var där i flera timmar och åkte runt till olika utsiktplatser, bland annat gick vi något som kallades "the skywalk". Där hade dom byggt ut en promenadväg i glas rätt från berget, varifrån man kunde se rätt ner i avgrunden när man promenerade - aningen läskigt men ganska coolt!
När vi efter flera timmar var tillbaka i en samlingslokal väntandes på att flyga tillbaka satte jag och Rebecca oss på några stolar och nästan halvsov. Då kom det fram en japan som på väldigt knackig engelska sa "you are beautiful - picture you me" och höll med ett lite småläskigt leende upp sin kamera. Efter att ha tackat nej till detta frestande erbjudande reste vi på oss och började otåligt "kolla runt i lokalen" i hopp om att vi skulle få åka tillbaka till våra Queenbeds snart. Vi satte oss därefter på golvet och halvsov lite till, när vi öppnade ögonen hade vi en kamera mitt i fejjan som hölls av en annan smilande japan som uppenbarligen tyckte att vi var coolare än Gradn Canyon och allt där tillsammans då han såg väldigt lycklig ut över att ha papparazzat en bild på oss. Därefter höll vi oss för oss själva och blev väldigt glada när vi fick gå på planet och åka tillbaka till hotellet.
Den utekväll som kom tredje och sista kvällen var såå jäkla rolig, Mike och Ronny var tidigt framme och brydde sig inte om något eller några andra. Vi började med att drinka drinkar inne på New York, varav Ronny visade bartendern som förvigt hade jobbat som bartender i 20 år hur man skulle göra drinkar. Med andra ord bartendern sög men efter lite hjälp från Ronny blev drinkarna drickbara. Därefter begav vi oss till Studio 54 där vi dansade loss i typ en och en halvtimma. Efter lite övertalan fick Mike med sig Ronny till en annan bar inne på New York som hette Rock. Kvällen avslutades med att vi rockade loss på rock, det var länge sen jag verkligen dansade så mycket som denna afton - vi hade en helgrym kväll ihop!
Den utekväll som kom tredje och sista kvällen var såå jäkla rolig, Mike och Ronny var tidigt framme och brydde sig inte om något eller några andra. Vi började med att drinka drinkar inne på New York, varav Ronny visade bartendern som förvigt hade jobbat som bartender i 20 år hur man skulle göra drinkar. Med andra ord bartendern sög men efter lite hjälp från Ronny blev drinkarna drickbara. Därefter begav vi oss till Studio 54 där vi dansade loss i typ en och en halvtimma. Efter lite övertalan fick Mike med sig Ronny till en annan bar inne på New York som hette Rock. Kvällen avslutades med att vi rockade loss på rock, det var länge sen jag verkligen dansade så mycket som denna afton - vi hade en helgrym kväll ihop!
Något som vi dagen efter fick sota för när vi hyffsat tidigt skulle till flygplatsen för att bege oss till San Fransico.
Det var flera tecken som tidigt varnade oss för San Fransico. Det första och viktigaste tecknet var att en gubbe som satt brevid oss medans vi väntade på att få boarda planet helt plötlsligt frågade mig om jag kunde passa hans väska. Jag, naiv och godtrogen som jag är, säger ju självklart ja utan att reflerktera vidare över detta hastiga beslut. Efter att han har varit borta i fem minuter börjar jag dock bli aningen irriterade eftersom att jag har svårigheter att både hålla koll på väskan och läsa min bok. Tillslut ger jag upp mina försök att läsa min bok och börjar stirra argt på väskan som förstörde min privata lästid. Varav olika senarion börjar bubbla upp i mitt huvud, vi befinner oss på en flygplats i USA, en man har lämnat sitt handbagage oövervakat och ber mig "hålla koll på det", ja hålla kolla på vad egnetligen? Bomben som han har där i och ska spränga hela flyplatsen med kanske? Olika konsperationsteorier bubblar upp i mitt sinne och jag använder Rebecca som bollplank för mina kanske sista reflektioner i livet. Ja där satt jag i smått panik efter 15 minuter - Vad sjutton ska vi göra?? GAAAAH!!!!
Mannen aka terroristen kom tillslut tillbaka och satte sig vid sin egen väska, varav jag blev aningen lugnare - dock kändes det inte alltför behagligt att åka med samma flyg som denna märkliga dude...
Flyget var försenat 2 timmar. Rut och Mildred fick sona för Ronnys och Mikes härliga utekväll och var tillslut så trötta att de båda somnade på flyplatsgolvet. Som tur var vaknade Mildred upp i tid för att höra att det var dags att boarda planet.
Rebecca var såååå jävla nöjd över sin Las Vegas nackkudde som hon hade köpt och jag var så jäkla nervös över att flyga med väskmannen. Det hela utbröt givetvis i ett enormt skrattanfall som varade länge länge. Det kändes dock bättre efter detta för vi konstaterade att "vi var på väskmannens sida eftersom att vi hade hjälpt honom så innan han gör sina onda gärningar skulle han förmodligen förse oss med varsitt fallskärmsset så att vi kunde rädda os"s. Sätena var hårda, jag var mindre orolig och Rebecca var minst orolig av alla för hon satt och älskade med sin rosa kudde!
Vi åkte alltså från ett soligt och varmt Las Vegas till ett regnigt och kallt San Fransico. Väl framme i San Fransico hämtade vi upp hyrbilen som vi hade kirrat innan, vår black pearl! Sen hade vi en klar och tydlig plan vi skulle bara in till stan och hitta någonstans att bo - ehmmmm....
Det var flera tecken som tidigt varnade oss för San Fransico. Det första och viktigaste tecknet var att en gubbe som satt brevid oss medans vi väntade på att få boarda planet helt plötlsligt frågade mig om jag kunde passa hans väska. Jag, naiv och godtrogen som jag är, säger ju självklart ja utan att reflerktera vidare över detta hastiga beslut. Efter att han har varit borta i fem minuter börjar jag dock bli aningen irriterade eftersom att jag har svårigheter att både hålla koll på väskan och läsa min bok. Tillslut ger jag upp mina försök att läsa min bok och börjar stirra argt på väskan som förstörde min privata lästid. Varav olika senarion börjar bubbla upp i mitt huvud, vi befinner oss på en flygplats i USA, en man har lämnat sitt handbagage oövervakat och ber mig "hålla koll på det", ja hålla kolla på vad egnetligen? Bomben som han har där i och ska spränga hela flyplatsen med kanske? Olika konsperationsteorier bubblar upp i mitt sinne och jag använder Rebecca som bollplank för mina kanske sista reflektioner i livet. Ja där satt jag i smått panik efter 15 minuter - Vad sjutton ska vi göra?? GAAAAH!!!!
Mannen aka terroristen kom tillslut tillbaka och satte sig vid sin egen väska, varav jag blev aningen lugnare - dock kändes det inte alltför behagligt att åka med samma flyg som denna märkliga dude...
Flyget var försenat 2 timmar. Rut och Mildred fick sona för Ronnys och Mikes härliga utekväll och var tillslut så trötta att de båda somnade på flyplatsgolvet. Som tur var vaknade Mildred upp i tid för att höra att det var dags att boarda planet.
Rebecca var såååå jävla nöjd över sin Las Vegas nackkudde som hon hade köpt och jag var så jäkla nervös över att flyga med väskmannen. Det hela utbröt givetvis i ett enormt skrattanfall som varade länge länge. Det kändes dock bättre efter detta för vi konstaterade att "vi var på väskmannens sida eftersom att vi hade hjälpt honom så innan han gör sina onda gärningar skulle han förmodligen förse oss med varsitt fallskärmsset så att vi kunde rädda os"s. Sätena var hårda, jag var mindre orolig och Rebecca var minst orolig av alla för hon satt och älskade med sin rosa kudde!
Vi åkte alltså från ett soligt och varmt Las Vegas till ett regnigt och kallt San Fransico. Väl framme i San Fransico hämtade vi upp hyrbilen som vi hade kirrat innan, vår black pearl! Sen hade vi en klar och tydlig plan vi skulle bara in till stan och hitta någonstans att bo - ehmmmm....
Vår plan slutade med att vi irrade runt hyffsat vilsna i vår pärla i drygt 2 timmar. Tillslut fick vi bååda hungernöd och blev nästan gråtfärdiga av lycka när ett stort gyllene M uppenbarade sig - WIFI och Mat HERE we come!
Mätta och belåtna hade vi ringt och bokat rum på ett hotell som verkade ligga hyffsat bra till. Nu skulle vi bara hitta dit och sen skulle allt vara frid och fröjd. Ja nog hittade vi dit ehmmm vi stannade bakom hotellet först för att hitta en parkeringsplats när jag klev ut bilen för att kolla hur man skulle betala parkeringen möttes jag av en luftattack fylld av Marijuana. Tydligen var detta the place to be om man ville bli hög och det satt fleera mystiska gäng gömda bakom husbilar och rökte för fulla lungor. Sakta satte jag mig tillbaka i bilen och konstaterade att det nog skulle vara en bra idé att parkera någon annanstans. Vi parkerade utanför hotellet och gick in. Receptionisten va glad över att se oss (förmodligen de första nya gästerna som hon hade haft på hela veckan). Hon förklarade med stor stolthet att dem faktiskt hade filmvisning här klockan 19.00 och 21.00 "En värsting till syster" (från typ 70-talet?) visas ikväll sa hon och pekade stolt på ett vhs band som stod framme vid disken. Hotellet var svindyrt och såg i en hast inte speciellt fräscht ut men vi var trötta och orkade inte fundera något längre över vår situation utan bokade in oss för två nätter.
Väl inne i vårt rum kunde vi minst sagt konstatera att hotellet var svindyrt och verkligen inte speciellt fräscht. Det såg ut som allt hade inretts på 70-talet, det luktade av en doft som ingen av oss hade doftat förut - men det var ingen god sådan...och det var svinkallt i rummet. Den natten sov vi båda med dubbla tröjjor, byxor och strumpor.... och Rebecca med sin Rosa kudde såklart! Vi drömde om våra Queenbeds i Las Vegas, om lyx och glamour som abröt avbröts av hemska dofter, smutsiga heltäckningsmattor och pundarkvarter.
Kommentarer
Trackback
